Det gick bra.

Idag upplevde jag skräck i sin renaste form - så där så att varenda muskel i kroppen spänts så hårt under några sekunder att benen omöjligt kan bära en, att blodet faktiskt isar sig i ådrorna och kroppen inte kan sluta skaka. Nu gick det bra - men de sekunderna när det värsta scenariot spelar upp sig i huvudet och jag kände paniken... Det var det värsta jag varit med om.

Jag stod nere på gatan utanför vårt hus och lastade i vagnen i bilen, Maja skruttade runt på gräsmattan ovanför. Så ser jag att hon kliver ner på vägen 10 meter framför mig, jag ropar åt henne att hon inte får vara på vägen och går mot henne. Då tänds det något i hennes ögon och hon springer det snabbaste hon kan med de där små benen neråt gatan och skrattar så hon kiknar. Det går så jäkla fort och jag är efter henne direkt men alldeles nedanför så svänger vägen i 90 grader och de sekundrarna (som känns som evigheter) som jag springer efter henne ser jag hela tiden hur en bil när som helst svänger runt hörnet och omöjligt kan hinna stanna för en liten tjej som springer sitt fortaste och kiknar av skratt. Nu kom det tack och lov ingen bil. Jag vet att jag tillslut bara skrek så att hela kvarteret måste stannat upp och då stannade Maja till och jag hann ifatt henne. Men de där sekundrarna innan jag kommer ifatt henne... Hjälplösheten, paniken och skräcken - och hur mycket jag hann tänka och hur många gånger jag hann höra och se den där bilen som närsomhelst skulle runda svängen.

Näe fy fan - vad fort det kan gå. Vad lätt hänt det är att olyckan är framme.

Nu gick det bra och det är det enda, enda som betyder något.

/S.