Modig tjej.

Jag var så feg när jag var liten - rädd för karuseller, vågade inte dyka, tyckte inte om att sova borta och så vidare. Jag kommer ihåg att det var så tråkigt och jag har lidit av det många gånger. Därför känns det så viktigt att peppa Maja att bli lite tuffare än vad jag var - och det är också en utmaning för mig idag att inte visa rädsla inför vatten t.ex. Som tur är så finns Mattias också och han älskar allt sådant som jag var/är rädd för.

Men det är så roligt med Maja för hon bara skrattar och säger "ija (som betyder igen). När vi var på Gotland så åkte hon både karuseller och vattenrutschkanor med Mattias och nu under nostalgidagarna så blev hon överlycklig när hon fick åka kaffekopparna med Melvin.

Däremot kan hon vara tokrädd för andra saker - verkligen få fix idéer. Nu är hon till exempel rädd för larmet hemma (de där sensorerna i varje rum som blinkar med ett blått ljus). Hon stannar, stirrar skräckslaget och väntar på att de ska blinka. Sen när de gör det så truggråter hon och säger "Linka nej".

I våras fick hon för sig att hon var rädd för min cykel (som vi hade cyklat på massor förra hösten). Första gången Mattias skulle hämta henne på dagis med cykeln fick han ställa kvar den och gå hem för hon hade panikskrikit och storvägrat. Men eftersom jag visste att hon hade tyckt det var superskoj så tvingade jag ner henne i sadeln en dag - efter ett tramptag sken hon som en sol och ville aldrig kliva av. Samma sak med gräsklipparen och båten. Jag känner mig dock som den sämsta av sämstaste människan just i stunden när jag ser hur tokledsen/panisk hon är - men samtidigt så vet jag att det bara är för en sekund och sen tycker hon att det är så roligt. Efter den där första gången så är hon aldrig rädd igen...

Vad tycker ni - är det fel att tvinga? Jag kan ju tillägga att jag aldrig skulle framhärda om jag såg att hon verkligen inte ville och att rädslan/skriken/ höll i sig.

Så här kul är det att åka karusell:

/S.